Fick frågan för några månader sedan om jag tänker mycket på att jag haft bröstcancer, om jag tänker på det varje dag. Ja, det gör jag. Trots att jag nu njuter av så mycket enkla sakar i livet och verkligen gillar att kunna gå till jobbet, så går det inte en enda dag utan att jag blir påmind om att jag har haft bröstcancer. Av mig själv, i en tidning, på TV eller av någon jag möter. Undrar hur länge det håller i sig?
Nu blir det klart extra mycket eftersom jag valt att föreläsa om den perioden, men det vill jag fortsätta med. Det blir nytta med "skiten". Jag tänker inte på föreläsningens innehåll varje dag, men att jag är bröstamputerad och att protesen gör att det gärna ser lite olikt ut. Varje morgon när jag ska klä mig blir jag påmind. Försöker vända känslan till att OK, här är jag, frisk och kan gå till jobbet, finemang. Men det händer att det känns för nedrans jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar