Den här dikten skrev jag för 17 år sedan. Den har sedan dess varit aktuell för mig många gånger och är det även just nu.
Nya kliv framåt
Jag har tagit ett nytt kliv igen.
Utökat min säkerhet och tron på mig själv.
Det skrämmer mig. Jag blir rädd.
Rädd för att inte landa igen.
Landa säger jag, för jag känner mig faktiskt hög.
Ju större jag blir, ju mer inser jag min litenhet.
Jag vill behålla den distansen till mig själv,
så att jag inte förlorar min medmänsklighet.
Det känns viktigt som balans.
Balansen där jag inser mitt eget värde,
som inte är mer än andras
och heller inte mindre.
Ann-Helene Johannesson 1994
så bra!!!
SvaraRadera